Hilmers Bil

Hilmer Svenssons hade sin bilverkstad i Forserum,

ett par mil utanför Jönköping. Och det var där allt hände!

Utgångs-materialet en Chrysler Valiant som hamnat i diket och blivit så rejält bucklig, men med chassi och mekanik i prima skick.Den köptes in av Hilmer och befriades från all tillknycklad plåt.

Sedan gick han ut på sin bilskrotsliknande gård och hämtade nya delar. Motorhuven plockades från en Jaguar E-Type, fronten kapades någon decimeter och en grill från en Hudson passades in.Vindrutan hämtades från en Pontiac, bakrutan från en Plymouth Barracuda och bakskärm-

arnas övre delar modifierades med hjälp av Volvo P1800-flyglar som pryddes med bakljus från Chevrolet Impala. Taket från en Opel Rekord, fast på tvären! Främre delen av Valiantens framdörrar svetsades ihop med bakre delen av bakdörrarna. De svängda glasytorna kom från en P1800 vars vindruta delats på mitten. Resultatet blev rutor som inte kunde vevas ner utan främre delen sköts i sidled. Inredningen togs till största delen från P1800:an.Bilprovningen blev inte något problem. Ty detta hände 1968, då alla lagar och  paragrafer var generösa mot ombyggda bilar. Efter fyra års flitigt bruk gjordes en del ändringar.

  

 

Det första var motorhuven, som inte gick att fälla upp särskilt högt.

Hilmer svetsade därför fast den, sågade upp ett stort hål över motorn och använde det bortsågade som motorhuv. Dörrarnas rutor var ett annat problem. Vid högre hastigheter blåste det från fönstren och vid regn sipprade vatten in. Så i stället fick plexiglasrutor täcka hela öppningen. När det gäller de uppfällbara extraljusen så inspirerades han av Lamborghini Miuras strålkastare som ser ut att lysa rakt upp i himlen.

Men när ljuset kopplas på vinklas de framåt och ser ut som grodögon.

Hilmers variant blev ännu extremare med lampor på tre decimeter långa stag. De uppfällda strålkastarna hamnade på så sätt en halv meter ovanför karossen. Själva lyftanordningen ordnades med en startmotor samt planetväxeln från en utombordare. Även när det gällde avgassystemet hade Hilmer egna idéer och tillverkade rör med tre långa förkromade avgaspipor. För att de skulle synas skar han upp ett hål i skärmen och svetsade i stället dit ett kraftigt galler. Hilmer använde bilen dagligen under hela sjuttiotalet, sammanlagt mer än 20 000 mil.